På tunnelbanan sitter en cool, ihopkrupen, biffig man i 25-årsåldern med smaklös fiskarmössa och stora tatueringar. Bredvid sitter hans stekarkompis med tajt träningströja och hallickedja runt halsen.
Bad boys, bad boys.
Det ofattbara händer när jag kopplar på hörseln; de pratar känslor! Mitt hjärta slår en volt och öronen spetsas. Jag tjuvlyssnar och deras samtal är så underbart att jag blir lite varm inombords. Killen med fiskarmössa har tydligen blivit dumpad. Han suckar bedrövat och utbrister;
"Jag borde vara tacksam. Jag har blivit älskad, vissa blir det aldrig".
Stekarkompisen lägger en MJUK hand på hans axel och föreslår utan ironi att han ska åka hem och bo hos sin mamma några dar för att gråta ut. Fiskarmössan nickar instämmande och därefter följer en lång konversation om hur fantastiska mammor är och att inget engångsligg i världen kan mäta sig med detta sällskap.
Jag vill nypa mig själv i armen och ta de båda tuffingarna i famn. Händer det här? Hör jag rätt? Jag har upplevt det mest ofattbara.
Det finns
hopp,
hopp,
hopp
om en ljuuuuuusare värld!
(Få nu inte för er att jag gillar farbror Ledin)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar