Jag lever!

Bloggpausen är över och nu har massor med tod för präntande.

I måndags fick jag nog av Stockholm. Jag ville skrika FÖRBANNADEJÄVLANOLLÅTTOR så högt att skatteskrapan skulle börja vibrera. Jag gjorde inte det. Jag köpte en plopp och kröp upp i soffan och tyckte synd om mig själv istället. Därefter bokade jag en bussbiljett till landet, till mina föräldrar.

Bussbiljett är för övrigt ett lite missledande ord, jag skulle snarare kalla det slav- eller djurtransport. Man sitter som packade sillar tillsammans med kreti och pleti i 6 timmar och 30 minuter. Inga stopp. Längst bak i bussen finns en toalett där farbror Barbro har stått och kissat och missat toastolen med 4 decimeter. Mat? Nej, men spypåsar är gratis för samtliga resenärer.

Tisdagens äventyrsfärd var inget större undantag förutom att jag fick två säten helt för mig själv. Men! Det hände något roligt trots allt, under 6,5 timmars bussfärd fick jag verkligen lära känna en ensam man i 39-årsåldern utan att behöva säga ett ord till honom. Två barn klev på i Nyköping och satte sig intill mannen. Barn är världens bästa journalister! Barn ställer oförskämda frågor utan att förstå att de är oförskämda. Dessa barn var som pricken över i:et små snusförnuftiga överklassungar från Värmdö. Underbart. Eller frunderbart som de sjunger i My fair lady.

Den ensamme mannen är frukt-och gröntansvarig på ICA och har sina exsvärföräldrar boende vid Odenplan. Han älskar AIK och tjänar "Eh.. eh... så jag klarar mig". Han har en 8-årig dotter som han träffar varannan helg, det har han dåligt samvete för. Han ljuger och säger att han tränar ofta men är rund som en öltunna. Han kör en gammal Honda och funderar på att byta upp sig.

Det kändes som att förlora en gammal bekant när jag klev av bussen. Men också en befrielse.

Hurra lantlivsluft! hurra småstad! Hurra!